Större mening

Det måste finnas en mening till varför jag har fått gå igenom så mycket, på bara ynka 19 år. Det måste det bara. Jag vill tänka så i alla fall. För om man inte tänker så, då sitter man fast i det. Många vill nog vara starka, och jag sitter här, stark som en oxe. Men vad gör jag med det? Jag lider, sörjer och hanterar saker genom att försvinna. Fast jag tror att på lika många plan som jag gör fel, så gör jag rätt. För några år sedan var jag glad, men inte för att jag var glad. Utan mest bara för att glömma, och trycka undan vad det var som gjorde att jag konstant kände ett behov av att vara tjejen med leendet. Det tog inte lång tid innan jag låg på golvet igen, och inte kunde röra mig för att jag var helt utmattad. Så ska det väl inte vara? Nej det ska det nog inte, men det finns ingen där som kan säga det till dig. Oftast kommer du till punkten då du förstår, tror du. Man ger sig själv och det livet man har ännu en chans. Men min erfarenhet är att det finns alltid någonting som får dig att ligga där på golvet. Kall, utmattad och ensam.

Det är kanske bara så det är, och tills jag får en annan åsikt, ska jag kalla golvet min bästa vän.

Att vara, eller att inte vara. Det är frågan.

Vissa saker tar ett tag att upptäcka, detta tog lite för lång tid. Kärleken gjorde mig blind.

Jag tappade bort mig själv i en annan människa, och hur kunde jag göra det? Jag, Tove Vesterlund, som är den underbaraste, starkaste och mest ambitiösa tjejen som finns kunde inte längre säga "Fan vad jag är bra!". Nu har jag ju fått insikt i detta, men det gör det inte alltid så mycket lättare. Man är ledsen, så ledsen så att det gör ont. För det är det stora frågetecknet som är värst. Vad händer nu? Hur kommer jag må av det som händer? Vad vill jag? Kommer jag att klara det? Och som tur är så borde det inte vara något frågetecken på den sistnämnda. Jag kommer att klara det. Det tvivlar jag inte på för fem öre. Vad som än händer, så ska jag göra det bästa för att må bra.

Så, denna veckan kan jag lägga all fokus på mig själv. Vilket jag redan har gjort. Jag har beställt ett par löparskor (för nu jävlar är det dags att jag börjar träna), jag har slutat röka, jag äter som jag ska, och jag pluggar. Inte nog med att jag tar hand om mig själv, så har jag andra som tar hand om mig också. Underbara, fina människor som finns där för mig.

Jag önskar att någon höll om mig, önskar att du var här mormor så du kunde hålla om mig.