Att vara, eller att inte vara. Det är frågan.

Vissa saker tar ett tag att upptäcka, detta tog lite för lång tid. Kärleken gjorde mig blind.

Jag tappade bort mig själv i en annan människa, och hur kunde jag göra det? Jag, Tove Vesterlund, som är den underbaraste, starkaste och mest ambitiösa tjejen som finns kunde inte längre säga "Fan vad jag är bra!". Nu har jag ju fått insikt i detta, men det gör det inte alltid så mycket lättare. Man är ledsen, så ledsen så att det gör ont. För det är det stora frågetecknet som är värst. Vad händer nu? Hur kommer jag må av det som händer? Vad vill jag? Kommer jag att klara det? Och som tur är så borde det inte vara något frågetecken på den sistnämnda. Jag kommer att klara det. Det tvivlar jag inte på för fem öre. Vad som än händer, så ska jag göra det bästa för att må bra.

Så, denna veckan kan jag lägga all fokus på mig själv. Vilket jag redan har gjort. Jag har beställt ett par löparskor (för nu jävlar är det dags att jag börjar träna), jag har slutat röka, jag äter som jag ska, och jag pluggar. Inte nog med att jag tar hand om mig själv, så har jag andra som tar hand om mig också. Underbara, fina människor som finns där för mig.

Jag önskar att någon höll om mig, önskar att du var här mormor så du kunde hålla om mig.