Min första "olycksplats"

Idag hände något riktigt läskigt mormor. Jag var på väg till jobbet i en buss. Helt plötsligt tvärnitar bussen (det visade sig att en bil hade kört ut rakt framför bussen så han som körde bussen var tvungen att tvärnita.) Vi lite yngre som är vana vid stadstrafiken, och har lite bättre reflexer, vi tar det ju inte så hårt. Men de äldre bara flyger rätt fram. När bussen har stannat ligger där kanske fem-sex personer på golvet och alla bara står och tittar. Jag springer ju fram så klart och börjar fråga folk hur det är. När jag håller på att hjälpa en kvinna så ser jag att det ligger en äldre dam allra längst fram som blöder rätt så ordentligt. Jag skriker ut "Är det någon som har några servetter!?", och sen springer jag fram till damen. Hon hade fått ett rätt så stort hack i pannan som blödde något fruktansvärt. Folk börjar rota i sina väskor och jag får fram lite servetter som vi försöker stoppa blödningen med, men det var omöjligt. Det var blod överallt och jag försöker att prata lite med henne för att hålla henne vaken. Det visade sig att det var hennes födelsedag, och att hon hade varit ute med sin väninna som också var med på bussen. Efter en stund kommer folk fram och hjälper mig, men innan det var det inte många som vågad göra någonting. Jag förstår inte. Enligt mig är det en principsak att man hjälper till, men det verkar inte vara det för alla idag. Jag åkte med kvinnan med ambulansen och så fort vi kom fram på sjukhuset bröt jag ihop. Jag var stentuff på bussen och trots att jag hade blod över alla mina kläder så höll jag moder uppe. Men när jag fick sätta mig ner och reflektera över vad som hade hänt började jag storböla. Nu i efterhand kan jag ju förstå att det inte är så konstigt.

Du hade gjort exakt samma sak mormor, och det vet jag.

Hej

Nu är jag 18 mormor. Inte nog med det är jag också tatuerad.

Jag har haft en bra vecka. På min födelsedag var jag vid din grav och la en blomma, en kalla såklart. Sen hade jag kalas i fredags. Jag fick en massa fina presenter och jag hade de jag älskar mest runt mig. Dagen efter tatuerade jag mig. Den blev så fin mormor. Jag ska lägga upp en bild här någon dag så du får se. Det gjorde ont, men det var verkligen värt det. Jag känner mig nästan lite fullständig nu.

Jag tror jag håller på att rasa samman. Jag vet varken ut eller in. Jag behöver motivation, men jag vet inte var jag ska hitta den. Jag har världens mest underbara människor runt mig, men endå känns det som om något saknas.

Snart födelsedag.

Nu är det fyra dagar kvar tills jag fyller 18. I år är det sex år sedan du dog. Vilket betyder sex födelsedagar utan dig. Jag blir alltid lika deprimerad inför högtider pga. din död. Men jag har många fina vänner nu. Som förhoppningsvis kommer att förgylla min födelsedag.

På min födelsedag ska jag köpa två kallor. Våra favoritblommor. Sen ska jag gå och lägga en hos dig. Den andra ska jag sätta i fönstret på mitt rum.

Jag saknar dig mormor.

Lathet.

Jag är lat mormor. Så fruktansvärt lat. Jag vill inte vara det, men endå kan jag inte få tummen ur röven. Mina tankar går hela tiden åt romantiska kyssar, foto och söta pojkar. Och jag undrar ofta om jag är desperat. Men det tror jag inte att jag är. Jag lugnar nog bara själen lite genom att tänka på det. Jag känner nog inte mig själv så bra än, men jag jobbar på det. Jag lovar.

Min bästa kompis har svikit mig, och jag vill tro att vi kan lösa det. Men jag orkar inte mer. Han svek mig om, och om igen. Det är nästan så jag trodde att jag förtjänade det. Men det gör jag inte. Jag kanske inte är den bästa vännen i hela världen, men jag struntar aldrig någonsin i mina bästa vänner.

Vad gör man mormor?