Jag är lat mormor. Så fruktansvärt lat. Jag vill inte vara det, men endå kan jag inte få tummen ur röven. Mina tankar går hela tiden åt romantiska kyssar, foto och söta pojkar. Och jag undrar ofta om jag är desperat. Men det tror jag inte att jag är. Jag lugnar nog bara själen lite genom att tänka på det. Jag känner nog inte mig själv så bra än, men jag jobbar på det. Jag lovar.
Min bästa kompis har svikit mig, och jag vill tro att vi kan lösa det. Men jag orkar inte mer. Han svek mig om, och om igen. Det är nästan så jag trodde att jag förtjänade det. Men det gör jag inte. Jag kanske inte är den bästa vännen i hela världen, men jag struntar aldrig någonsin i mina bästa vänner.
Vad gör man mormor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar