Min första "olycksplats"

Idag hände något riktigt läskigt mormor. Jag var på väg till jobbet i en buss. Helt plötsligt tvärnitar bussen (det visade sig att en bil hade kört ut rakt framför bussen så han som körde bussen var tvungen att tvärnita.) Vi lite yngre som är vana vid stadstrafiken, och har lite bättre reflexer, vi tar det ju inte så hårt. Men de äldre bara flyger rätt fram. När bussen har stannat ligger där kanske fem-sex personer på golvet och alla bara står och tittar. Jag springer ju fram så klart och börjar fråga folk hur det är. När jag håller på att hjälpa en kvinna så ser jag att det ligger en äldre dam allra längst fram som blöder rätt så ordentligt. Jag skriker ut "Är det någon som har några servetter!?", och sen springer jag fram till damen. Hon hade fått ett rätt så stort hack i pannan som blödde något fruktansvärt. Folk börjar rota i sina väskor och jag får fram lite servetter som vi försöker stoppa blödningen med, men det var omöjligt. Det var blod överallt och jag försöker att prata lite med henne för att hålla henne vaken. Det visade sig att det var hennes födelsedag, och att hon hade varit ute med sin väninna som också var med på bussen. Efter en stund kommer folk fram och hjälper mig, men innan det var det inte många som vågad göra någonting. Jag förstår inte. Enligt mig är det en principsak att man hjälper till, men det verkar inte vara det för alla idag. Jag åkte med kvinnan med ambulansen och så fort vi kom fram på sjukhuset bröt jag ihop. Jag var stentuff på bussen och trots att jag hade blod över alla mina kläder så höll jag moder uppe. Men när jag fick sätta mig ner och reflektera över vad som hade hänt började jag storböla. Nu i efterhand kan jag ju förstå att det inte är så konstigt.

Du hade gjort exakt samma sak mormor, och det vet jag.