Deprimerad själ.

Något jag frågar mig själv ofta är om jag är en deprimerad själ eller om jag bara är en helt normal människa. För alla har väl ångest? Men frågan är om folk sitter hemma i soffan och röker cigarett efter cigarett, och känner för att springa tio varv runt huset bara för att se om det finns någon som skulle reagera. Jag äter inget, förutom lugnande. Och även om jag hade velat äta, så finns det inte en krona över. Jag har 7 kr och några knappar i min plånbok. Igår fick jag hem min studentmössa, och jag kände bara för att lägga den i sopnedkastet. Det finns ingen ork att njuta, det finns ingen kraft att vara glad. Och de få sakerna som får mig att bli rätt så glad ibland, det är de som drar ner mig i skiten ännu mer. Kärlek då? Den känner jag fan ingenstans. Vissa killar vill bara ha sex, de andra killarna vet inte vad de vill.

Ska vi kanske bara åka någonstans och aldrig komma tillbaka? Du och jag själen, jag kommer aldrig vilja lämna dig.

Ush.

Idag hade jag inbrott i min lägenhet medan jag sov. Jag trodde alltid att jag skulle vara rätt så hårdhudad genom något sådant, men nej. Jag grät hela natten. Mycket för att jag kände mig naken, mest för att det finaste jag har i mitt liv har försvunnit. Min kamera. Den där materiella saken som får mig att orka gå upp på morgonen. Den där saken som ingen i hela världen har rätt att ta från mig.

Jag kommer aldrig glömma när du och morfar hade inbrott. Allting var dramatiskt och ingen kunde sitta still. Alla var oroliga för att det kunde ha hänt er något. Så kände inte jag idag. Hade dem två killarna som gick in i min lägenhet slagit ner mig, hade ingen märkt det. Ingen hade reagerat om jag kanske inte svarade på ett sms, eller om jag inte hörde av mig. Ingen hade haft en nyckel till min dörr, därför hade ingen kunnat komma och titta till mig.

Det känns som om allt rinner ur fingrarna på mig.

Att älska.

Av någon konstig anledning har jag börjat tappa förtroendet för livet. Jag älskar att leva, jag älskar mig själv, men vad händer sen? Vad händer när du kommer till punkten där du känner att du faktiskt kan leva med dig själv? Jag har kommit till punkten där ångesten, som fick mig att vilja sova bort dagar, knappt finns längre. Det kan vara att man håller på att växa upp, och förstår innebörden med att växa upp. Det finns inte tid för att skita i saker. Antingen gör du det, eller så är det kört.

Helt kört.