Av någon konstig anledning har jag börjat tappa förtroendet för livet. Jag älskar att leva, jag älskar mig själv, men vad händer sen? Vad händer när du kommer till punkten där du känner att du faktiskt kan leva med dig själv? Jag har kommit till punkten där ångesten, som fick mig att vilja sova bort dagar, knappt finns längre. Det kan vara att man håller på att växa upp, och förstår innebörden med att växa upp. Det finns inte tid för att skita i saker. Antingen gör du det, eller så är det kört.
Helt kört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar