Idag hade jag inbrott i min lägenhet medan jag sov. Jag trodde alltid att jag skulle vara rätt så hårdhudad genom något sådant, men nej. Jag grät hela natten. Mycket för att jag kände mig naken, mest för att det finaste jag har i mitt liv har försvunnit. Min kamera. Den där materiella saken som får mig att orka gå upp på morgonen. Den där saken som ingen i hela världen har rätt att ta från mig.
Jag kommer aldrig glömma när du och morfar hade inbrott. Allting var dramatiskt och ingen kunde sitta still. Alla var oroliga för att det kunde ha hänt er något. Så kände inte jag idag. Hade dem två killarna som gick in i min lägenhet slagit ner mig, hade ingen märkt det. Ingen hade reagerat om jag kanske inte svarade på ett sms, eller om jag inte hörde av mig. Ingen hade haft en nyckel till min dörr, därför hade ingen kunnat komma och titta till mig.
Det känns som om allt rinner ur fingrarna på mig.
1 kommentar:
Du ska inte känna dig ensam, kära du <3
Din talang som att få mig att bli berörd av alla dina blogginlägg kommer aldrig rinna ur dina fingrar, inte heller din kreativt och talang för foto. Du är sann kämpe, tove. Ge aldrig upp -
Skicka en kommentar