Det måste finnas en mening till varför jag har fått gå igenom så mycket, på bara ynka 19 år. Det måste det bara. Jag vill tänka så i alla fall. För om man inte tänker så, då sitter man fast i det. Många vill nog vara starka, och jag sitter här, stark som en oxe. Men vad gör jag med det? Jag lider, sörjer och hanterar saker genom att försvinna. Fast jag tror att på lika många plan som jag gör fel, så gör jag rätt. För några år sedan var jag glad, men inte för att jag var glad. Utan mest bara för att glömma, och trycka undan vad det var som gjorde att jag konstant kände ett behov av att vara tjejen med leendet. Det tog inte lång tid innan jag låg på golvet igen, och inte kunde röra mig för att jag var helt utmattad. Så ska det väl inte vara? Nej det ska det nog inte, men det finns ingen där som kan säga det till dig. Oftast kommer du till punkten då du förstår, tror du. Man ger sig själv och det livet man har ännu en chans. Men min erfarenhet är att det finns alltid någonting som får dig att ligga där på golvet. Kall, utmattad och ensam.
Det är kanske bara så det är, och tills jag får en annan åsikt, ska jag kalla golvet min bästa vän.
2 kommentarer:
jag gillar då du skriver något här. du verkar vara klok.
Tove, jag kunde inte göra annat än att känna igen mig totalt i det du skrev. Jag vet hur det känns att ha pressen på sig för att trycka fram det där leendet, även om lusten inte alls finns där. Att känna behovet av att vara stark utåt för att inte låta det gå ut över andra.
Frågan är ju om det verkligen behöver vara så...
Kram på dig!
Skicka en kommentar