Att veta vem man är.

Att hitta sig själv kan vara det svåraste och lättaste som finns i hela världen. Jag ser det mer som en resa, och jag kan ännu inte riktigt veta om jag någonsin kommer att hitta mig själv. Å andra sidan så är jag (nästan) alltid nöjd med mig själv.

Mums

Denna helgen har det varit mycket gott på menyn! Här är några exempel:

I lördags var jag på loppis med Caroline, och sen gick vi hem och gjorde söta små macarons.

Jag och Pontus köpte blåbär, och åt dem ute på balkongen i det underbara vädret.

Jag hittade fyra äpplen i kylen som höll på att bli gamla. Vad gör man då? Äpplepaj!

Till mormor: Soppa

Jag kommer ihåg när jag var liten och gjorde "soppa" hemma hos dig. Du gav mig en kastrull med vatten och lät mig lägga i precis vad jag ville! Jag la i gurka, marmelad och vartenda krydda jag kunde hitta i din kryddhylla. Jag hade så hemskt kul och du stod bredvid och skrattade åt mig. Sen när morfar kom hem från jobbet så ville jag att han skulle äta min soppa, och du tvingade honom att göra det. Den såg så fruktansvärt äcklig ut, och jag tvivlar inte på att den var det heller..

Idag gjorde jag tomatsoppa, och kunde inte sluta tänka på dig. Pontus hade tur i alla fall, för denna soppan blev rätt så god!

Möllan

Häromdagen gick jag och Pontus ner till Möllevångstorget och införskaffade lite frukt och grönt. Vi kom hem med en massa jordgubbar och väldigt små purjolökar.

Är det inte härligt att solen har börjat komma fram?

Kärlek

Det finns så mycket att förklara, och så mycket att säga. Så många ord som blivit fel, och så många ord som inte varit mer än sanning. Men nu spelar det ingen roll längre, för nu är det ett minne. Ett minne man någon dag kommer kunna plocka fram och njuta av, men just nu är det bara ett minne man vill ska gå förlorat.

Det tog mig ett tag innan jag insåg hur blind jag hade varit, men nu blev allting glasklart. Man träffar en viss person som snabbt får en att förstå hur bra det kan vara. Hur fint någonting kan bli om man bara är på samma nivå. Så känner man i bröstet, att såhär ska det vara. Och man vill aldrig tappa bort den här personen.

Större mening

Det måste finnas en mening till varför jag har fått gå igenom så mycket, på bara ynka 19 år. Det måste det bara. Jag vill tänka så i alla fall. För om man inte tänker så, då sitter man fast i det. Många vill nog vara starka, och jag sitter här, stark som en oxe. Men vad gör jag med det? Jag lider, sörjer och hanterar saker genom att försvinna. Fast jag tror att på lika många plan som jag gör fel, så gör jag rätt. För några år sedan var jag glad, men inte för att jag var glad. Utan mest bara för att glömma, och trycka undan vad det var som gjorde att jag konstant kände ett behov av att vara tjejen med leendet. Det tog inte lång tid innan jag låg på golvet igen, och inte kunde röra mig för att jag var helt utmattad. Så ska det väl inte vara? Nej det ska det nog inte, men det finns ingen där som kan säga det till dig. Oftast kommer du till punkten då du förstår, tror du. Man ger sig själv och det livet man har ännu en chans. Men min erfarenhet är att det finns alltid någonting som får dig att ligga där på golvet. Kall, utmattad och ensam.

Det är kanske bara så det är, och tills jag får en annan åsikt, ska jag kalla golvet min bästa vän.

Att vara, eller att inte vara. Det är frågan.

Vissa saker tar ett tag att upptäcka, detta tog lite för lång tid. Kärleken gjorde mig blind.

Jag tappade bort mig själv i en annan människa, och hur kunde jag göra det? Jag, Tove Vesterlund, som är den underbaraste, starkaste och mest ambitiösa tjejen som finns kunde inte längre säga "Fan vad jag är bra!". Nu har jag ju fått insikt i detta, men det gör det inte alltid så mycket lättare. Man är ledsen, så ledsen så att det gör ont. För det är det stora frågetecknet som är värst. Vad händer nu? Hur kommer jag må av det som händer? Vad vill jag? Kommer jag att klara det? Och som tur är så borde det inte vara något frågetecken på den sistnämnda. Jag kommer att klara det. Det tvivlar jag inte på för fem öre. Vad som än händer, så ska jag göra det bästa för att må bra.

Så, denna veckan kan jag lägga all fokus på mig själv. Vilket jag redan har gjort. Jag har beställt ett par löparskor (för nu jävlar är det dags att jag börjar träna), jag har slutat röka, jag äter som jag ska, och jag pluggar. Inte nog med att jag tar hand om mig själv, så har jag andra som tar hand om mig också. Underbara, fina människor som finns där för mig.

Jag önskar att någon höll om mig, önskar att du var här mormor så du kunde hålla om mig.

Student

Hur fint du än har det och hur lycklig du än är, så blir du deprimerad av att inte ha något att göra.

Jag ser numera ledighet som min största fiende, och det känns inte riktigt bra. Skolan börjar om drygt 2 veckor, vilket betyder att jag inte har något att göra i 2 veckor till. Det finns egentligen så mycket jag faktiskt vill göra! Jag vill pyssla tills jag har sår på fingrarna, gå en silversmideskurs, resa någonstans eller bara laga god mat. Men det finns inte pengar till någonting. Men nu är det sista månaden i en värld utan pengar, sen får jag hoppa ett steg i den ekonomiska stegen. Jag blir student.

En annan sak, som för mig inte betyder så värst mycket för mig, är att jag fyller 19. Den mest onödiga åldern i hela världen. Men jag ska i alla fall åka med en kalla till din grav. Jag satt för någon dag sedan och funderade på om jag skulle skriva en önskelista. Men jag kom fram till att det bara finns en materiell sak som jag önskar mig, och jag tror jag kommer få vänta ett tag till på den. Det är det där halsbandet, som jag har suktat efter i snart fem år. Först tänkte jag att den som ger mig det halsbandet, är den rätta. Och jag gick runt och tänkte så, för att på något sätt stimulera min ensamhet. Jag vet att jag inte kan basera min kärlek på ett halsband, men man vill endå tänka sig bort i den där lite osmickrande materiella världen ibland. Alla har vi väl någon sak som är den absolut ultimata presenten.

Men nu ska jag skriva min otroligt gulliga (icke materiella) önskelista;
- En puss från min pojkvän på morgonen
- Att någon blomsteraffär i hela stan har två kallor
- Fint väder när jag ska sätta kallan på din grav
- Ännu fler pussar
- Att tårtan som jag och Ebba har planerat att baka blir god
- Att jag får dricka ett gott glas vin
- Sen vill jag inget hellre än att somna med ett leende på läpparna

Jag har satt upp en bild av dig och mig på mitt rum mormor. Jag älskar dig.

"Hur mycket väger en isbjörn?"

En mening som förändrade väldigt mycket, väldigt snabbt. Magkänslan, den där speciella magkänslan som för mig har varit en sorts ensamhet, har gått över till en känsla jag har saknat rätt så länge. Känslan att du har någonting att förlora. Den där magiska känslan som gör dig så glad, men endå så orolig. Du kan tänka på personen i timmar, och inte komma fram till så mycket annat än att just den personen lyser upp hela din värld.

Nu är jag där på toppen mormor. Toppen jag inte har sett på ett väldigt bra tag.

När man inte vet vad man vill göra, vad ska man göra då?

Jag har äntligen tagit studenten, och låt mig säga dig mormor, det var underbart! Jag trodde att folk överskattade studenten, men folk hade rätt. Släkt och vänner gjorde allt för att hjälpa mig. Jag hade festen i min lägenhet, vilket inte var så lätt. Folk fick sitta på golvet och andra satte sig nere på gården. Men trots detta hade alla ett leende på läpparna!

Och nu börjar vuxenlivet antar jag. Fast jag har ju tagit hand om mig själv så pass länge så jag vet inte riktigt hur stor skillnad det kommer bli. Och det som tynger mig mest just nu, är frågan om framtiden. Även om jag är en person som är glad för att ta saker och ting som de kommer, så måste man ju endå tänka några steg framåt. Men jag hatar att tänka några steg framåt. Just nu önskar jag att någon kunde gömma en lapp på mitt rum, där det stod vad mitt framtida yrke ska vara. Också hade jag kunnat springa runt och leta i mitt rum istället för att låta tankarna springa runt i mitt huvud.

Hoppas du får en trevlig sommar Mormor.

Deprimerad själ.

Något jag frågar mig själv ofta är om jag är en deprimerad själ eller om jag bara är en helt normal människa. För alla har väl ångest? Men frågan är om folk sitter hemma i soffan och röker cigarett efter cigarett, och känner för att springa tio varv runt huset bara för att se om det finns någon som skulle reagera. Jag äter inget, förutom lugnande. Och även om jag hade velat äta, så finns det inte en krona över. Jag har 7 kr och några knappar i min plånbok. Igår fick jag hem min studentmössa, och jag kände bara för att lägga den i sopnedkastet. Det finns ingen ork att njuta, det finns ingen kraft att vara glad. Och de få sakerna som får mig att bli rätt så glad ibland, det är de som drar ner mig i skiten ännu mer. Kärlek då? Den känner jag fan ingenstans. Vissa killar vill bara ha sex, de andra killarna vet inte vad de vill.

Ska vi kanske bara åka någonstans och aldrig komma tillbaka? Du och jag själen, jag kommer aldrig vilja lämna dig.

Ush.

Idag hade jag inbrott i min lägenhet medan jag sov. Jag trodde alltid att jag skulle vara rätt så hårdhudad genom något sådant, men nej. Jag grät hela natten. Mycket för att jag kände mig naken, mest för att det finaste jag har i mitt liv har försvunnit. Min kamera. Den där materiella saken som får mig att orka gå upp på morgonen. Den där saken som ingen i hela världen har rätt att ta från mig.

Jag kommer aldrig glömma när du och morfar hade inbrott. Allting var dramatiskt och ingen kunde sitta still. Alla var oroliga för att det kunde ha hänt er något. Så kände inte jag idag. Hade dem två killarna som gick in i min lägenhet slagit ner mig, hade ingen märkt det. Ingen hade reagerat om jag kanske inte svarade på ett sms, eller om jag inte hörde av mig. Ingen hade haft en nyckel till min dörr, därför hade ingen kunnat komma och titta till mig.

Det känns som om allt rinner ur fingrarna på mig.

Att älska.

Av någon konstig anledning har jag börjat tappa förtroendet för livet. Jag älskar att leva, jag älskar mig själv, men vad händer sen? Vad händer när du kommer till punkten där du känner att du faktiskt kan leva med dig själv? Jag har kommit till punkten där ångesten, som fick mig att vilja sova bort dagar, knappt finns längre. Det kan vara att man håller på att växa upp, och förstår innebörden med att växa upp. Det finns inte tid för att skita i saker. Antingen gör du det, eller så är det kört.

Helt kört.

Ett nytt liv?

Jag skickade precis in min anmälan till högskolan. Och mitt förstahandsval är Kulturprogramet i Göteborg. Jag tror att jag skulle passa rätt så bra i Göteborg, fast frågan är om jag inte skulle passat bra var som helst. Inga av mina vänner vill att jag ska flytta, och egentligen så vill jag inte flytta ifrån dem. Men jag kan inte vara feg, det är inte jag. Jag kommer aldrig kunna starta ett nytt liv, men jag kan göra mitt bästa för att må bra. Och just nu är det att få komma någon annanstans. Jag har hela världen framför mig, varför ska jag titta tillbaka? Jag har chansen att flytta till Göteborg, och i höst ska jag hälsa på Oscar i Kina. Och vem vet, om någon år kanske jag själv flyttar till ett annat land.

Jag har bestämt mig för att jag ska kämpa, och tänka på dig under hela min resa.

Socialbarn...

...är precis vad jag har blivit. Jag ville först inte acceptera det, för när du umgås med folk som är allt annat än just de, är det inte lätt. Du måste tänka i enkronor, medans dem kan tänka i hundralappar. Fast pengar har aldrig varit så jätteviktigt för mig, men nu när jag sitter ensam i en lägenhet, inser man hur viktigt pengar är. Det värsta är att jag vet att jag inte hade haft det såhär om du hade levt. Även om jag inte vill tänka så, för du har dött, och det finns inte så mycket att göra åt det. Medans min pojkvän skäller ut mig för att jag la mina sista pengar på en kokbok, så vet jag att du istället skulle be mig att välja ut ett recept. Sen skulle du åka och handla alla ingredienserna och laga mat med mig.

Du hade varit min familj.

Min första "olycksplats"

Idag hände något riktigt läskigt mormor. Jag var på väg till jobbet i en buss. Helt plötsligt tvärnitar bussen (det visade sig att en bil hade kört ut rakt framför bussen så han som körde bussen var tvungen att tvärnita.) Vi lite yngre som är vana vid stadstrafiken, och har lite bättre reflexer, vi tar det ju inte så hårt. Men de äldre bara flyger rätt fram. När bussen har stannat ligger där kanske fem-sex personer på golvet och alla bara står och tittar. Jag springer ju fram så klart och börjar fråga folk hur det är. När jag håller på att hjälpa en kvinna så ser jag att det ligger en äldre dam allra längst fram som blöder rätt så ordentligt. Jag skriker ut "Är det någon som har några servetter!?", och sen springer jag fram till damen. Hon hade fått ett rätt så stort hack i pannan som blödde något fruktansvärt. Folk börjar rota i sina väskor och jag får fram lite servetter som vi försöker stoppa blödningen med, men det var omöjligt. Det var blod överallt och jag försöker att prata lite med henne för att hålla henne vaken. Det visade sig att det var hennes födelsedag, och att hon hade varit ute med sin väninna som också var med på bussen. Efter en stund kommer folk fram och hjälper mig, men innan det var det inte många som vågad göra någonting. Jag förstår inte. Enligt mig är det en principsak att man hjälper till, men det verkar inte vara det för alla idag. Jag åkte med kvinnan med ambulansen och så fort vi kom fram på sjukhuset bröt jag ihop. Jag var stentuff på bussen och trots att jag hade blod över alla mina kläder så höll jag moder uppe. Men när jag fick sätta mig ner och reflektera över vad som hade hänt började jag storböla. Nu i efterhand kan jag ju förstå att det inte är så konstigt.

Du hade gjort exakt samma sak mormor, och det vet jag.

Hej

Nu är jag 18 mormor. Inte nog med det är jag också tatuerad.

Jag har haft en bra vecka. På min födelsedag var jag vid din grav och la en blomma, en kalla såklart. Sen hade jag kalas i fredags. Jag fick en massa fina presenter och jag hade de jag älskar mest runt mig. Dagen efter tatuerade jag mig. Den blev så fin mormor. Jag ska lägga upp en bild här någon dag så du får se. Det gjorde ont, men det var verkligen värt det. Jag känner mig nästan lite fullständig nu.

Jag tror jag håller på att rasa samman. Jag vet varken ut eller in. Jag behöver motivation, men jag vet inte var jag ska hitta den. Jag har världens mest underbara människor runt mig, men endå känns det som om något saknas.

Snart födelsedag.

Nu är det fyra dagar kvar tills jag fyller 18. I år är det sex år sedan du dog. Vilket betyder sex födelsedagar utan dig. Jag blir alltid lika deprimerad inför högtider pga. din död. Men jag har många fina vänner nu. Som förhoppningsvis kommer att förgylla min födelsedag.

På min födelsedag ska jag köpa två kallor. Våra favoritblommor. Sen ska jag gå och lägga en hos dig. Den andra ska jag sätta i fönstret på mitt rum.

Jag saknar dig mormor.

Lathet.

Jag är lat mormor. Så fruktansvärt lat. Jag vill inte vara det, men endå kan jag inte få tummen ur röven. Mina tankar går hela tiden åt romantiska kyssar, foto och söta pojkar. Och jag undrar ofta om jag är desperat. Men det tror jag inte att jag är. Jag lugnar nog bara själen lite genom att tänka på det. Jag känner nog inte mig själv så bra än, men jag jobbar på det. Jag lovar.

Min bästa kompis har svikit mig, och jag vill tro att vi kan lösa det. Men jag orkar inte mer. Han svek mig om, och om igen. Det är nästan så jag trodde att jag förtjänade det. Men det gör jag inte. Jag kanske inte är den bästa vännen i hela världen, men jag struntar aldrig någonsin i mina bästa vänner.

Vad gör man mormor?

Kameror

Idag fick jag låna skolans hasselblad. Den är analog så jag kan tyvärr inte visa några bilder här och nu. Men jag ska lägga upp en annan bild jag har tagit.

Det är är en bild som jag tog vid "bonnan". Jag saknar att höra hur du sa det ordet.